Vår Historia
Våra byggnader
Nobis Hotel är inrett i en tidlös modern och elegant stil av arkitekttrion Claesson Koivisto Rune. Inredningen kontrasterar effektfullt mot de båda byggnadernas magnifika, kulturskyddade originalinteriörer från sent 1800-tal, båda fantastiska exempel på Stockholms unika, högkvalitativa, rikt dekorerade borgerliga stenarkitektur. Båda husen är rika på stockholmshistoria. Läs mer om allt detta nedan!
Nobis Hotel är inrymt i två magnifika sammanbyggda stenhus från det sena 1800-talet, vilka båda representerar det bästa av den stenstad som började växa fram på Norrmalm och Östermalm under 1800-talets andra hälft, i upptakten av Sveriges industriella revolution.
Den södra byggnaden, Norrmalmstorg 2, uppfördes 1884-86 av byggherren Walter Hirsch, som var mycket aktiv vid den här tiden och bland annat lät bygga även de första husen på vad som senare kom att bli Strandvägen. Arkitekt var Oskar Eriksson, som också ritade flera andra prominenta hus på Östermalm och Kungsholmen. Från början rymde byggnaden restauranger i entréplanet och källarplanet, sällskapsrum på våning ett och bostadslägenheter på de övre planen, från början för Walter Hirschs egen familj. Den restaurang som drevs av en Albert Jones, Jones grill, väckte kring 1890 publicitet som Stockholms mest eleganta och moderiktiga kafé, med något så exklusivt som en grill mitt i lokalen, där köttet stektes inför sittande gäster — en sensationell nymodighet i staden. De unga mondäna, dekadenta manliga nattens matadorer som var stamgäster här kallades för ”Grilljannar”* och var alltså ingenting mindre än föregångare till vår tids ”stekare”. I källarvåningen fanns ”Grottan”, med en fantasifull dekor av gipstuppar och odjur med lysande ögon. ”Grillen” bytte i början av 1900-talet namn till Metropol, en milstolpe i Stockholms kroghistoria, som 1926 återuppstod i hörnan Sveavägen/Odengatan.
1918 byggdes huset om till bankpalats, ursprungligen för Svenska Lantmännens bank. 1951 flyttade Sveriges kreditbank in och moderniserade fastigheten. 1968 var huset märkt för rivning, men kom istället att renoveras och förenas med det angränsande huset genom ett murgenombrott på tredje våningen. 1973 hamnade huset i världsnyheternas strålkastarljus genom det så kallade Norrmalmstorgsdramat, då bankrånaren Jan Olsson, och senare hans kumpan Clark Olofsson, höll fyra bankanställda som gisslan i sex dygn, innan de fritogs i en spektakulär polisaktion. Från Norrmalmstorgsdramat härstammar det världskända begreppet ”Stockholmssyndromet”, ett uttryck för det märkliga intima förhållande som kan utvecklas mellan gisslantagare och deras gisslan.
Senare blev huset huvudkontor för advokatbyrån Mannheimer Swartling. Flaggskeppsbutiken för modemärket Acne ligger i byggnadens entréplan.
Den norra byggnaden, Norrmalmstorg 4, uppfördes 1890-93 av bruksägaren J.A. Bång, som även låtit bygga bland annat det så kallade Bångska huset vid Stureplan och som själv bodde på Hamngatan. Arkitekt var Johan Laurentz, som studerat och arbetat i Wien och Paris och som kom att rita många hus i Stockholms stenstad, bland annat flera på Strandvägen, varav fem numera är byggnadsminnesförklarade, bland dessa vårt hus. Även här låg butiker och restauranger i gatuplanet och våningar för förmögna stockholmare i de övre planen, den största av dessa med inte mindre än 22 rum i fil och därtill ytterligare rum för tjänstefolket. I början av 1900-talet öppnade här i källaren Bellios Taverna, även känd som ”Taverna degli artisti”, som var populär bland konstnärer, författare och journalister, sålunda en slags föregångare till nuvarande KB runt hörnet på Smålandsgatan. Ägare var den kände stuckatören Antonio Bellio, som utvandrat från Italien till Sverige på 1880-talet och som rikt smyckat ut sin källarrestaurang i exotisk orientalisk stil. Med vår restaurang Caina i samma lokaler för vi sålunda det italienska arvet vidare.
Även detta hus togs till större delen senare över av Svenska kreditbanken och överlevde liksom grannhuset med knapp nöd rivning kring 1970, under Cityomvandlingen. I mitten av 1980-talet byggdes innergården över med två takkupor och det atrium som idag är loungen på Nobis Hotel skapades, med en takhöjd på 28 meter. Även detta hus var tidigare huvudkontor för advokatbyrån Mannheimer Swartling. Flaggskeppsbutiken för design- och modemärket Marimekko är belägen i entréplanet i denna byggnad.
Modern inredning i högklassig borgerlig stenhusarkitektur
Båda de byggnader i vilka vårt hotell är inrymt är framstående exempel på den högkvalitativa, rikt dekorerade och påkostade arkitektur som utmärkte Stockholms framväxande stenstad under slutet av 1800-talet. Husen har förstås byggts om och renoverats i olika omgångar genom åren. Stora delar av originalinredningarna förblir dock intakta och är kulturskyddade för sina estetiska och kulturella värden. När vi har byggt vårt hotell har vi så långt det varit möjligt återställt dessa inredningar i deras ursprungliga prakt, med över ett sekels vacker patina. Husens rika sena 1800-talskaraktärer, harmonierad med och kontrasterad mot Claesson Koivisto Runes skarpa moderna nya inredningsarkitektur, ger hotellets interiörer dess unika särprägel, atmosfär, charm och personlighet.
* Så här beskrev signaturen Jörgen i sin tidning Figaro 1890-talets motsvarighet till vår tids stekare, alltså Grilljannarna, de unga manliga nattdjur som flitigt frekventerade Jones grill på Norrmalmstorg 2:
"Grilljanne är en specefik [sic!] stockholmare: en ung herre som går till Jones på auktoritet, äter och dricker hvad som helst, bär pince-nez och dunderkäpp, grinar illa, gör ingenting (utom skulder), svältföder en tam dogg, lånar pengar av procentare, helst mot falska reverser, låter kappvaktmästare stoppa galoscher i fickorna på sig, skryter af sina 'eröfringar' och krämpor, klär sig gammalmodigt, brokot och kortstubbadt enligt Wienvarieté och som stalldräng, utan att ens ha en häst. Och slutar ofta på Långholmen i god tid. Med få ord: Grilljanne är en omodern, kortstubbad halfherre, som vet intet, tål allt, tror på rang och pengar, börjar hos Jones och slutar på Långholmen. Men en fin och förnäm och smakfull karl är ingen grilljanne."[
